En kris tvingar oss till stora förändringar på kort tid. I detta finns både möjligheter och risker. Hur en kris beskrivs och förstås av medborgarna är avgörande för att politiken ska kunna driva igenom nödvändiga förändringar. Utan gemensam förståelse och vision för vägen framåt kan krisen öppna upp för destruktiva reaktioner och ett mer splittrat samhälle. Den globala, nationella och lokala handlingskraft som visats under pandemin har jämförts med det ledarskap som krävs för att avvärja en klimatkris. Dock finns väsentliga skillnader. Under coronapandemin har politiker beslutat om tillfälliga åtgärder som ger direkt lokalt resultat. För att bemästra klimatutmaningen behövs en permanent förändring som resulterar i gemensamma globala vinster för nuvarande, och framför allt, framtida generationer.
Hur skiljer sig acceptansen åt för dessa olika typer av utmaningar? Kan coronakrisen skapa en gemensam handlingskraft för klimatomställning? Är förutsättningarna bättre nu jämfört med tidigare kriser? Vilka fallgropar finns?
Rådets ledamöter Sverker Sörlin, Katarina Eckerberg och Markku Rummukainen samtalar om vikten av en gemensam berättelse för samhällelig handlingskraft bortom krisen. Samtalet leds av utredare Anna Elofsson.
Katarina Eckerberg är ledamot i Klimatpolitiska rådet, samt professor i statsvetenskap med inriktning mot offentlig förvaltning vid Umeå universitet. Hon är utbildad jägmästare och skrev sin avhandling om genomförandet av naturhänsyn i skogsbruket. Hon har arbetat vid FAO (Food and Agriculture Organization) i Rom, forskat om politik och styrmedel för hållbar utveckling i flernivåperspektiv med europeiska jämförelser och varit forskningsansvarig Deputy Director vid Stockholm Environment Institute. Hon har även gästforskat vid framstående universitet i flera länder.
Sverker Sörlin är ledamot i Klimatpolitiska rådet, samt professor i miljöhistoria vid KTH. Han är expert på klimatförståelsens vetenskapliga utveckling och på klimatfrågans djupa förbindelser med värderingsfrågor och föreställningar inom ekonomi, religion, etik, kultur och politik. Men har också haft ett stort intresse kring forskningens betydelse för samhällsutvecklingen. Han har varit rådgivare till olika regeringar i frågor om forsknings-, innovations, och miljöpolitik. Han har även arbetat med forskningsfrågor och utredningar i de nordiska grannländerna och i UNESCO. Han är ledamot av flera vetenskapliga akademier och har samarbetat med tankesmedjor, institut och miljöorganisationer.
Markku Rummukainen är ledamot i Klimatpolitiska rådet, samt professor i klimatologi vid Lunds universitet samt klimatrådgivare vid SMHI. Han har under lång tid medverkat som expert i Sveriges och EU:s delegation i FN:s klimatförhandlingar och var med vid framtagandet av IPCC:s femte stora kunskapsutvärdering. Sedan 2016 är han Sveriges representant i IPCC. Forskningen har inriktats på klimatmodeller, men även om ozonskiktet på Arktis. Han var med och startade Rossby Centre på SMHI och SMHI:s verksamhet för klimatanpassning. Markku har bland annat varit ordförande i Naturvårdsverkets miljöforskningsråd och ledamot i regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling.
Anna Elofsson är utredare på Klimatpolitiska rådets kansli. Hon är civilingenjör i botten och har arbetat i flera statliga utredningar med koppling till klimatpolitik. Anna har också ansvarat för strategiska innovationsprojekt med fokus på mobilitet i Zürich stad. På avdelningen för Fysisk resursteori på Chalmers har hon avlagt en licentiatexamen med fokus på klimatpolitiska styrmedel för flyget.